Det som formade mig som person
Mitt liv och min barndom blev väl inte som man önskade att ett barn ska få. Mitt liv som vuxen blev heller inte som man kanske önskar sig. Men så här blev det och med det formades jag till den jag är idag.
Jag har många gånger under flera års tid tänkt att skriva om min barndom men aldrig kommit till skott. För många år sen kunde jag inte ens prata om det för jag var full av skuldkänslor och skamkänslor. Jag kände mig världelös och tom. Men efter att jag bearbetat och jobbat med min självkänsla och mitt självförtroende så har jag efter ett moget övervägande bestämt mig för att börja här och nu. Jag kommer att skriva ett stycke varje dag om jag hinner men det kommer i allafall bli en följetong som den som vill kan följa mig genom min trassliga och ibland overkliga barndom och även min tonår, och vuxentd till dags datum. Med detta hoppas jag kunna hjälpa andra i samma situation och att man kan se att inget är försent eller uteslutet. Alla kan lyckas oavsett hur du haft det. Med lite hjälp på vägen kan du också lyckas, jag lovar.
Kram maskrosen
Det var en gång en liten flicka som satt i ett litet skåp och var så ledsen......
Jag satte mig skåpet under kylen. Jag var både ledsen och rädd, jag hörde hur mamma ringde efter en taxi. Mamma skulle upp till sjukhuset med min älskade lillasyster. Hon hade fått något i halsen och blödde och fick ingen luft!! Mamma skällde på mig och sa till mig att ": Du fick ju inte ge lillan banan sa jag inte till dig det!!!!" och där stod jag och bara tittade skräckslagen på min syster min underbara lillasyster. Jag hade verkligen inte gett henne något men jag visste fast jag bara var fem år så visste jag att mamma inte trodde mig.
På vägen till sjukhuset hade min syster fått upp det hon hade i halsen, en liten bit av hennes leksakstrumpet!! Men detta visste naturligtvis inte jag om än, för jag var hemma med en "farbror" som ofta var hemma hos oss och såg till så att det fanns sprit och mat hos oss. Jag satt i mitt skåp och väntade på min lillasyster.
Mn syster kom hem efter några timmar och sen glömdes allt bort, ingen tänkte på att prata med mig, det var bara en av alla gånger jag fick stoppa ner min ångest och undran i min "papperskorg" om vad jag gjort för fel, och sen gå vidare så som bara barn kan. fortsättning följer
